Blåmärken, skrubbsår och envishet

Ibland undrar jag om jag bara ska lägga mig ner och skita i allt. 

Varför ska jag kämpa som en galning när priset ofta är migrän, skrubbsår och tårar. 

Vilken normalt funtad människa skulle ens tänka tanken att springa LL30 km med 6 mån rehab-träning i bagaget? 

Det tog en vecka innan kroppen var i skick att träna igen. 

Igår drog jag ut på rullskidor med bästa träningskompisen som krasst konstaterade att man glömmer det självklara när hon hörde mig krascha mot en trottoarkant bakom ryggen. 

Så idag är det inte bara triceps som är ömma😁

Nedsatt syn=sämre balans. Bra förutsättning att åka öppet spår? 

Kanske inte men jag är anmäld och tänker åka. Det är sista delen på Klassikern. 

Fram till dess kommer jag att kämpa på med rullskidor, boll och gummisnodd och samla blåmärken och skrubbsår. 

Varför gör jag sådant jag inte borde?

Att springa LL30 km med bara rehab-träning g i bagaget är ju att be om en slitsam eftermiddag!

För att inte tala om dagarna efter😉

På måndagen rörde jag mig lika smidigt som en robot - och Gud hjälpe mig om jag satt ner för länge. Då var det ett mindre projekt att först resa sig och sedan börja röra sig framåt. 

Känslomässig berg och dalbana och platt fall!

Ikväll hade jag en euforisk gokänsla i kroppen från första steget. Känslan att i den här farten kan jag springa hur långt som helst. Hade ingen planerad runda utan sprang dit näsan pekade och njöt. Blandade parkvägar med mindre stigar, lite uppför och nerför. Det gick så lätt och andningen fungerade - till skillnad från passet vid Sotenkanalen i måndags där jag fick gå så fort det lutade det minsta uppför och det var allmänt segt. Foten kändes stel och det stramade både här och där. 

Då sprang jag på morgonen och nu på kvällen. Helt klart behöver min kropp vara igång i vardagen ett par timmar innan jag ger mig ut. 

Tyvärr varade inte kvällens pass så länge som jag tänkt för helt plötsligt gled jag på mage på stigen och med en armbåge som ser ut så här så kändes det bäst att avbryta. 

Men jag tar med mig känslan från löpningen till nästa pass. Nu kan det bara bli bättre! 

Vi har alla våra egna utmaningar!

Min utmaning just nu är att öka löpmängden i lagom takt och bygga upp styrkan så att hälsenorna håller på sikt. 

Om jag känner att det går bra så har jag som mål att klara Lidingöloppets 30 km - och med klara det så menar jag just bara det. Jag ska ta mig i mål och har inget specifikt tidsmål alls. Jag kommer inte ens att sätta några brons-silver-guldmål i år.

Mannen i följande artikel har en annan nivå på sin utmaning. 

http://cafe.se/han-gjorde-en-ironman-varje-dag-i-50-dagar/

Tokslut och frustar som......

Tankar från 26/7

Jag har cyklat Vätternrundan 30 mil, simmat Vansbrosimningen och hållit igång så helt otränad tycker jag inte att jag är.

Jag har sprungit några korta pass, 3-5 min/gång och på lite hårdare underlag för att fresta så lite som möjligt på hälsenan. 

Nu tog jag mod till mig och sprang ut på ängen där jag bor. Den är gräsbevuxen,  knölig och mjuk. 

Jag hade som mål att springa ett varv och halvvägs var jag tokslut och frustade som en valross med astma! 

Ingen sprintfart men den fart jag just nu klarar av att springa kortare sträckor i.

Där fick självkänslan en knäck, samtidigt som jag var sååå glad att jag faktiskt klarade att springa lite på knöligt mjukt underlag. 

Där och då tändes hoppet om att jag kanske kan klara LL 30 km. Men, jag kommer som sagt inte att riskera något bara för att. Blir det inte i år så blir det ett annat år 

Vad man orkar beror på vad man gör

Reflektioner från 28/6

Alltså, jag är totalt slut efter att ha kört - eller snarare stapplande tagit mig fram - 5 km på rullskidor. Visserligen det första passet på sisådär 35 år. Ja, på rullskidor alltså för även om det inte kändes så när jag sattpå trappan och flämtade och kollade hur armar, ben och händer klarat kraschlandningen när jag tappade balansen ngn km hemifrån. 

Ni skulle sett rumpan dagen efter - kolsvart! Konstigt nog kändes den ingenting. 

Efter mycket tvekande vågade jag prova några försiktiga löpsteg. Jag var ju uppvärmd efter rullskidåkningen. Började försiktigt med ett varv runt kvarteret - 500 m. 

Kände mig lite som jag sprang på glas så försiktigt tog jag det. Men det var så härlig känsla att springa utan att känna något. 

HALVKLASSIKERN ÄR KLAR!

           

När hälsenan nu inte tillät löpning har jag cyklat och simmat klart Halvklassikern. 

När jag ändå var igång så gjorde jag även de längre distanserna på dessa lopp och är därmed även halvvägs igenom "En svensk klassiker" 

Mer om dessa roliga, jobbiga, utmanande dagar kommer. 

Tiden läker och ger

Det har varit tyst här men det betyder inte att det inte hänt saker under tiden. 

Hälsenan har tagit sin tid att läka och det har stundtals varit svårt att ha tålamod. Jag är lite trött på tåhävningar i alla dess former men nu får jag skörda det jag sått med att vara envis. 

Jag kan springa igen!! Känner mig som en kalv på grönbete men ska hålla mig lugn och öka på löpningen långsamt. 

Jag vill ju så gärna springa Lidingöloppet 30 km men kommer inte att riskera något bara för att. 

Under de 4 månader jag inte kunnat springa har jag roat mig med lite annat som det kommer lite mer om i kommande inlägg. 

Bryt ihop, acceptera och bygg från grunden

Löpning och jag det hör liksom ihop. Jag kan springa året runt men det är något alldeles speciellt på våren. Att springa och njuta av förändringarna i naturen, värmen från vårsolen, fåglarna som kvittrar ger sån energi och är bara sååå underbart.

För en månad sen fick jag en riktig kick i löpningen och allt bara stämde. Höften hängde med, stegen bara kom och det kändes som att jag flög fram.

Känslan när man förstår att det är det här min löparkompis Helena har tjatat om i tre år när hon försökt lära mig att springa. 

Den känslan ska jag lagra och ta fram när jag får börja springa igen. För nu får jag inte göra det. 

Det som gjort ont ett par gånger när jag tryckt ifrån i löpsteget fick jag svart på vitt i onsdags hos sjukgymnasten. Hälsenan är inflammerad och delvis av!

Gick ut därifrån, lät tårarna rinna och deppade ihop för det kändes bara skit. Jag som sett fram emot att springa Göteborgsvarvet med Mia i år. Men det är bara att glömma, bita ihop och komma igen!

Om rehab-träningen går bra och hälsenan läker som den ska så får jag i bästa fall prova att jogga försiktigt samma vecka som GV går.

Då kommer min nyvunna träningsvän Britt Lindberg som en räddande ängel med massor av tips vad jag kan göra och vad jag absolut INTE ska göra. Hon hade exakt samma problem förra våren - kanske inte den roligaste erfarenheten men bra för mig nu!

Hon kom med både skydd och kompressionsstrumpor till mig när jag kom ner till passet imorse. 

Så de närmaste sex veckorna är det excentriska tåhävningar och annan alternativ träning som gäller.

För nu är det bara att acceptera och gilla läget och börja om från början. Med Britt som hjälp tänker jag bygga upp styrkan i foten från grunden. 

PÅSKUTMANING - ta det lugnt, njut och ät vad du vill

De senaste dagarna har det rasat in påskutmaningar på alla sociala medier. Det har varit utmaningar i att göra ett visst antal träningspass under påskhelgen eller en utmaning att låta bli påskgodiset och fikat på jobbet.

Hade jag inte haft bråkande, kinkiga muskler i vänsterfoten hade jag med stor sannolikhet hoppat på en träningsutmaning då jag ändå hade tänkt träna. Men nu är det vila som gäller med sikte på Göteborgsvarvet. Kanhända att jag kör något pass med hemmastyrketräning om jag får lust.
För det är på den nivån träningen ligger för mig. Jag tränar för att jag vill och känner för det. Gäller även då jag inte behöver ta det lugnt för att rehabilitera trötta, slitna muskler.

Vad jag däremot INTE tänker haka på är att hålla mig ifrån godis och fika - varken på jobbet eller hemma. Jag respekterar de som gör det men hoppas bara att de gör det för att de behöver göra det och inte bara för att späka sig. Jag tränar och rör på mig till vardags så jag äter det jag är sugen på oavsett om det är mat, fika eller godis. - och jag har inte och tänker inte ha dåligt samvete för det.
Skulle jag titta på BMI-värden som finns i tabellform i tidningar för att man ska kunna ta reda på om man behöver banta inför bikini-säsongen så skriker det rött för att jag är överviktig. Bullshit säger jag! Jag är inte trådsmal med hårda vältränade muskler men jag är definitivt inte tjock heller.
Tränar man och håller sig i form alla övriga veckor på året kan man unna sig att ta det lugnt och njuta några få dagar här och där under året.

Så min påskutmaning till er under påskhelgen är: Ta det lugnt om du vill det, njut och ät vad du vill!

Hemmaträning med annat budskap i öronen

Vad vore livet utan alternativ träning! Jag är otroligt tacksam att jag samlat på mig all den kunskap och erfarenhet jag har av att variera träningen och vilka muskelgrupper som aktiveras av olika träningsformer.
När nu foten måste vilas från löpningen så kör jag lite blandad explosiv funktionell träning med fokus på andra benmuskler och bröst framför TV:n - och inte framför vilket program som helst:
Maten som gör oss fet! 
En dokumentär om hur portiosstorlekar både på mat och godis förändrats över tid.
Då kändes det ännu bättre att pressa några knäböj till och tänka att allt jag gör kommer att förändra något till det bättre.

Härligt med påsklov så att man kan dra på sig träningskläder och köra ett pass mellan frukost och lunch bara så där!